The dark truth

Idag stanna jag hemma från skolan då jag var sjuk men han återhämta mig innan kvällen. Jag åt idag på resturang med familjen då vi skulle fira vår kära lilla mamma som fyllde 55 år. Vi åt på en italiensk resturang då jag funderade på pasta eller pizza men valet blev sedan lätt. Med tidigare erfarenheter är det mycket svårare att göra sig av med pasta efter någon timma än vad det är med pizzan. Så tänker jag avrje gång jag äter ute påå resturang nu för tiden. Vad är enklast att bli av med och hur mycket tid har jag på mig innan det blir för sent?

Så efter resturangen återvända vi hemmåt och käkade lite tårta som mammas man hade köpt. Efter det ringde jag pojkvännen på skype och pratade lite. Efter några minuter gick jag till badrummet och blev av med det mesta som jag hade ätit under kvällen. Jag återvände senare igen till datorn där min pojkvän satt och väntade på att jag skulle komma tillbaka. Det sluta dessutom senare med att jag gick och skar mig pga av ångest för hur kraftig jag är.

Men nu börjar jag fundera på om jag ska prata med mamma när det väl gäller att hämta medicinen så att hon kan betala det åt mig. SKa nog inte ta det under den här veckan utan då det blri säkert att jag kommer få antideperisiv medicin. Men frågan är bara hur hon kommer reagera?

Kommer hon tjata på mig och fråga vad det är som har hänt eller kommer hon förstå att jag verkligen inte ill prata med henne om det?

Pojkvännen har nu lovat att han kan vara med mig när jag ska berätta det vilket kommer kännas som en stor tryghet.

Han är verkligen allt jag lever för och vet inte vad jag skulle göra utan honom <3

Men frågan är hur jag ska säga det till henne? Det finns flera allternativ.

1. Hej mamma jag mår psykiskt dåligt och undrar om du skulle kunna betala för psykolog-läkarbesöken? Utan det kommer jag snart ta livet av mig.

2. Mamma jag skulle behöva gå till en psykolog eftersom det finns mycket som tynger ner mig.

eller

3. Mamma jag vill inte att du frågar varför men jag ska börja gå till en psykolog.

Alternativ tre är klar bäst så länge om jag inte kommer på något annat sätt att säga det på. Jag kan lova er att det här mycket svårare än vad ni tror. Ingen i familjen vet än hur jag har haft det i mitt liv.

Idag fyller mina kära lilla mor år så därför tänker jag vänta till torsdag.

Psykologen som jag prata med idag kommer försöka ringa tillbaka imon eller senast inom en vecka. HOn ska då ha pratat med sina kollegor om hur de ska hjälpa mig.

Många av mina gamla minnan revs idag uåpp och nu känns mitt hjärta ännu tyngre. Om jag inte kommer få någon hjälp har jag bestämt mig för att ta livet av mig. Jag tänker inte leva i en lång plåga längre. Om det här inte snart tar slut finns det ingen anledning för mig att finnas kvar.

Just nu känner jag så många blandade känslor så jag evt inte helt riktigt vad jag ska skriva. Det känns skönt att jag äntligen ska komma och få prata med någon men tänk om de förnekar mig och lämnar mig ensam? Jag har varit djupt depperimeras under fem år tid och om jag inte får någon hjälp kommer jag göra vad som helst för att detta ska ta slut. Jag mådde redan dåligt som åtta åring med var då inte depperimerad utan had emer låg sjävlkänsla och självförtorende samt fel syn på min kropp.

När jag åkta hem från älskligen idag så såg jag en mycket fet och ful tjej, det tråkiga var att jag såg den tjejen i fönstret..

Jag funferar nu mer på fettsugning för både överarmar, maga o höft samt mina lår, men det kostar så otroligt mycket så det kommer ta lång tid att spara ihop de pengarna.

Allt jag vill nu är att få känna mig lycklig imon

En stor del av mig säger att det bästa för alla vore att jag tar livet av mig så att dem kommer slippa mig senare i livet och spendera sin tid på någon annan som iaf betyder något. Nästan varje dag brukar jag åka frbi en bro  som är väldigt hög. Varje gång jag åker förbi där blir det ganska lockande att så fort som möjligt ta sig dit och sedan hoppa. För det första så får man se en veckar utsikt och för det andra så slipper man detta helvete som jag har hamnat i.

När man väl började på gymnaiset och hoppades på en ny start så gick allt ganska bra till en början tills då jag började känna att ingen villa lära känna mig. Idag så sitter jag alltid på min plats längstfram till höger i klassrummet. Alla brukar för det mesta sätta sig på den andra sidan tills det blir fult och sedan sätta sig på höger sidan längst bak och det slutar med att det finns en rad mellan mig och klasskamraterna bakom. Det är som om jag inte finns där i huvudtaget. Det finns en klasskamrat som är väldigt snäll och hälsar på mig utan att göra åtlöje av mig. Om jag ska vara ärlig så har jag ALDRIG skolkat.. tills nu. Varje gång jag kommer till skolan blir jag nu bara påmind om hur värdelös jag är och att det inte skulle göra någon skillnad om jag försvann. Några gånger av de gånger jag har skolkat så har jag åkt hem för att ta livet av mig. En utav de gångerna har jag nu ett ärr på min högra handled. Jag kom aldrig fram till pulsådern på grund av att en del av skelettet satt precis där jag började skära. En annan kväll börja jag desperat "såga" med en kniv som var alldeles för slö, i halsen. Att känna all hat och vrede mot mig själv tynger ner mig så oehört mycket. Jag kan idag inte i huvudtaget äta utan att känna ångest över det. Återigen börjar jag få allt mer ont under revbenen. Enligt min pojkvän syns tydligen revbenen och höftbenen väldigt tydligt. För några veckor sedan hade jag också njursten vilket tyder på att jag har fått i mig alldles för lite vätska eller i mitt fall blivit av med för mycket vätska efter alla gånger då jag gjorde mig av med maten.

Min arm börjar nu dessutom se ut att ha tiger ränder och det börjar bli allt svårare att gömma det för sin familj och vänner.

Flera gånger då jag har försökt ta livet av mig har det oftast slutat med all jag faller ihop på golvet utav den smärta som jag känner.

Det ända jag vill är att den ska försvinna, jag vill blir räddad från det mörker som drar in mig i dess mörka skuggor.

Innan jag avslutar detta inlägg vill jag också bara skriva att hälsa eller bara ge ett litet leende kan göra väldigt mycket mer för en person än vad du tror.

Jag minns inte senast jag kände mig så här glad om inte äns det. Jag är åter igen depprimerad och har tillbaka skadebehovet igen. Även att jag har världens underbaraste pojkvän så har jag försökt ta livet av mig några gånger under de senaste månaderna. Senaste gången var för ca två veckor sedan på idrotten då jag skulle leda en lektion med några andra klasskamrater. Innan det var vår tur att leda lektionen fick jah stor ångest och gock därför in till badrummet, sparkade sönder spegelnoch tog sedan en en bit av glaset för att skära av strupen av mig. Just då vid det tillfället kom idrottsläraren och knakade på dörrev till omklädmnings rummet. Så jag gick ut ifrån badrummet och stängde dörren efter mig så att han inte skulle se spegeln som jag hade sparkat sönder. Dumt nog hade jag råkat skära mig på fingret vilket gjorde att det droppade blod på golvet som läraren måste ha sett. När han kom in i omklädningsrummet bröt jag ihop och han gick för att hämta papper i badrummet då han såg den krossade spegeln och undra om jag har skadat mig själv. Jag sa såklart inte sanningen att jag egentligen försökte ta livet av mig. Någon dags enare prata rektorn med mig och sa att hon ska berätta för restenav lärarna att jag har problem vilket dem nu kommer ta hänsyn till. Dem tror nu att jag slog sönder spegeln för att få ut min ilska över något.

jag har också ett ärr på handleden men det leder till ett annat självmordsförsök. Den kvällen fick jag verkligen nog av livet och för att misstag som hade uppstått mellan mig och pojkvännen. Jag tappade upp ett varmt bad och la mig ner och började sedan skära i handleden. Pojkvännen ringde mig flera gånger men jag la bara på. När vattnet i badkaret var fullt svarade jag och sa bara " Jag älskar dig" och la sedan på igen. Han ringde mig flera gånger och kunde då inte till slut med att lämna honom på det sättet. Vi pratade sedan om missöfrståndet och han förklarade allt för mig.

Har dessutom en märka på halsen efter jag desperat förökta"såga" av strupen med en kniv som var alldeles för slö för att komma tills pulsådern. Förhoppningsvis kommer ärren någon gång att försvinna.

En av mina gamla barndomsvänner och jag har nu brutit kontakten och det känns nu som att en sten/nål har lossnat från mitt hjärta eftersom hon alltid hota med att ta livet av sig så fort hon började gräla med en vilket var ganska jobbigt. Men nu bryr jag mig inte alls om henne längre då hon drog upp vrf deet tog slut mellan mig och mina gamla pojkvänner och att jag är fet och ful och har haft anorexi. Då fick jag nog med att ha henne i min närhet. Äkta vänner skulle aldrig säga så hur arga dem än är.

Orden patetisk,misslyckad, psykisk störd, fet, ful och värdelös ekar i mitt huvud varje dag. Förtjänade jag någonsin att leva och vad är egentligen meningen med mitt liv om jag alltid ska må så här? Jag är nu också ganska säke på att jag inte kommer vilja ha barn i framtiden för deras eget bästa. Vill inte att dem ska se det onda i livet, lära sig att skadebehov är bra eller att en dag hitta mig död vilket inte är så osannolikt egentligen.

Om några månader ska jag åka med älsklingen till Tunisien där vi ska vara en vecka tillsammans. Jag ser verkligen fram emot det.

En sak jag inte förstår är hur någon kan älska mig när jag inte äns kan älska mig själv.

Det som har hänt sen sist jag skrev är egentligen inte så mycket. Jag firade jul med pojkvännen och hans familj den 23 och vi hade det mycket trevligt. Det är en kväll som jag inte kommer att glömma! Dagen där på kom älsklingen hem till mig efter han hade slutat jobbet och då fick han träffa några av mina släktingar. I julklapp så fick jag några kläder jag hade önskat mig, två par handskar, en kedja och några andra saker. Av pojkvännen fick jag ett ritblock och några skisspennor vilket jag kommer ha en stor användning för <3

Om man ska gå in på de mörkare sakerna..

Det som har hänt sen sist är att min mens har upphört. Jag skulle ha haft det förra veckan men jag fick det aldrig. Jag kom på det idag då jag var hos pojkvännen. Han frågade om det inte var den här veckan jag skulle ha det men kom då på att det var förra veckan. I morse orkade jag knappt resa mig upp ur sängen pga att min kropp kändes så tung och jag mådde väldigt illa och var yr så fort jag reste mig upp. Jag fick några vitaminer och ett glas vatten av pojkvännen och därefter började jag må lite bättre. Jag känner nu okcså att jag knappt orkar gå längre. Så jag ska nu snart åka och kolla vad det är för något, vad det egentligen är som händer med min kropp. Jag kan säga att jag är helt knäckt eftersom chansen för att jag någonsin ska kunna få barn blir bara mindre och mindre. Om jag ska vara ärlig så funderar jag snart på att lägga in mig själv.

OM jag inte kan få barn tar jag hellre livet av mig än att känna mig som en besvikelse för min man.

JO det började med att jag vaknade av veckar klockan kvart i åtta, jag satte klockan på fem minuter till men sedan ringde den aldrig så jag försov mig en timma. Senare efter jag hade slutat skolan mötte pojvännen upp mig utanför salen. Vi var i stan och kollade efter ett par nya skor till honom (som han verkligen behövde eftersom hans gamla såg ut som ett par luffar skor ;P) och till slut hittade vi några ^^

Men det är en sak jag har börjat fundera på den senaste tiden. När vet man egentligen att man har träffan den rätta? Är det någon längre fram som vi kommer träffa, eller är det någon som redan finns i vår närhet eller är det den personen man är med nu?

Den tanken skrämmer mig. Ett liv utan den man älskar är ett liv men det vore aldrig detsamma utan honom. jag akn faktiskt inte tänka mig ett liv utan honom nu. För nu är han mitt allt som mitt hjärta brinner för <3

I mina tidigare förhållanden har jag inte blivit sådär jätte bra behandlad. I mitt förra förhållande fick jag oftast bara sitta och vänta på att han skulle komma eller höra av sig vilket drev mig till självmord.

Men nu..

Jag har aldrig blivit så här behandlad av någon i hela mitt liv! Just nu ser jag en framtid tsm med honom och jag hoppas nu på att det en vacker dag kommer att bli sant <3

Men nu till de djupare sakerna..

Jag har börjat äta mindre och mindre och känner mig alltid så fet och äcklig så fort jag äter någonting. Jag får en så fruktansvärd stor ångest och kan må dåligt i flera timmar OM jag inte skadar mig själv vilket jag nu måste sluta med, för pojkvännens skull <3

Jag har fått en dej tankar om att ta livet av mig men nu har jag någon att kämpa för. JAg kämpar aldrig för mig själv utan för den jag älskar <3

Jag hoppas nu också på att det nya året som väntar kommer att bli bra. De senaste åren för mig har bara värit ett helvete som aldrig tar slut. Kanske det är under 2012 som det kommer att ta slut?

Sköterskan på BUP kommer som sagt fråga om jag får komma in på annorexi mottagningen nästa år när jag har fyllt arton. Jag evt inte om jag vill det eller inte. Om jag nu är "sjuk" så är det väl vart att ta chansen? 

Men det jag har gjort flera år tillbaka är att jag har levt i en ända stor lögn! Ända sedan jag var liten har jag alltid värderat mig mindre än alla andra. Jag har alltid tyckt att jag är ful och var lite för mullig jämfört med de andra tjejerna i klassen. jag önskar bara att jag hade haft någon som hade förklarat för mig att alla se olika ut och är vackra på sitt sätt. Men det fick jag dumt nog inte höra utan har levt i en stor lögn som jag själv har byggt upp. Sedan från det som hände i sjuan för värrade det lögnen och därför valde jag att tro på det.

Cirka 90% av alla märken på min kropp har jag gjort mot mig själv. När jag har haft ångest efetr jag har försökt ta livet av mig, ätit eller gjort någon annan person illa.

För att vara ärlig så försökte jag ta livet av mig för några kvällar sedan. Jag älskar han som jag har träffat så mycket!! Men jag är så fruktansvärt rädd att han kommer må dåligt på grund av mig. Men jag vet att han finns kvar hos mig oavsett vad <3

Frågan är, kommer jag någonsin sluta att leva i denna lögn jag har skapat?

Men som jag berätta tidigare så har jag träffar någon. Redan dne andra dagen vi träffades öppnade vi upp för varandra. Jag har berättat nästan allt om mitt förflutna och han finns ändå fortfarande kvar <3 Det här förhållandet är seriöst också vilket jag tycker är väldigt skönt. Han behandlar mig som en drottning. Jag har aldrig blivit behandlad så här bra förut av någon!

Sedan var det nu tre evckor sedan jag var på BUP. Den här veckan fick jag ställa in pga attjag har skadat mig själv igen. Jag vet att hon kommer väga mig när jag kommer dit och då skulle hon se märkerna som nu finns på min arm. jag kan riskera att läggas in sådet är bäst att jag håller mig undan därifrån ett litet tag till såren har läkt.

Varför jag gjorde det?

Det var för att jag var tvungen att straffa mig själv för att jag har ätit och sedan harvarit som en idiot mot en vän som står mig mycket nära. När man gjorde det kände jag hur all ångest försvann vilket kändes riktigt skönt. Men det är nog dags att försöka bli av med den här vanan igen..

Nu var det ett bra tag sedan jag skrev något. Det har hänt väldigt mycket på den senaste tiden.

Under höstlovet träffade jag mina vänner, en dag spelade vi laserdom men för det mesta träffades vi i stan. En av mina vänner ville att vi skulle äta ute. Hon har också problem med maten och därför fick jag äta mycket mer än vad jag brukar. Men jag blev sedan av med det mesta vilket dämpade min ångest. I början av lovet var jag också på en Halloween fest hos en kompis. Vi alla hade det trevigt och det vara roligt att få träffa nya personer. Mat serverades där men jag sa baar att jag hade ätit hemma vilken var en ren lögn!

I slutet av lovet började jag bli sjuk och var därför sängligandes fram till torsdag då jag började må bättre. Men dagen därpå skulle vi begrava vår älskade lilla farfar. Begravningen var väldigt vacker. Min kusin var den somutförde cermonin eftersom hon är präst och villa väldigt gärna göra det. Det blev också mer personligt. Vi hade cermonin i samma kyrka där vi även sa farväl till vår farmor. Nu på fredagen ska vi lägga ner farfars urna där farmor ligger.

Jag vet nu heller inte om jag kommer vilja fira min 18 års dag. Visst det är något stort att fylla 18 men i alla år har jag och farfar firat vår födelsedag tsm, iaf med en fika och det kommer inte vara samma sak att fira sin födelsedag utan honom.

Jag har kommit över killen och har träffat en annan. Vi bor inte i samma stad men vad spelar det för roll om man älskar varandra? Än så länge har vi bara träffats två gånger.

Den första kvällen var här i Göteborg. De två första timmarna var pinsamtystand. Vi var lite väl blyga av oss. Vi kunde bara kolla in i varandras ögon i några sekunder tills någon av oss tittade bort. Efter vi satt på en film lite senare började vi prata allt mer och jag skulle lära honom cha vha. Eftersom jag inte har så syort utrymme i mitt rum så gick det inte så bra. Tiden gick väldigt fort så det blev till slut dags för att åka till centralen. När vi kom fram skulle bussen gå om tio min och det var då han kysste mig för första gången.

Dagen därpå gick jag upp tidigt då jag skulle åka för att träffa honom i Borås. Han visade mig en del av stan och vi skulle också köpa en present till hans mamma som hade fyllt år. Vi mötte upp hans syskon och systern pojkvän och begav oss sedan av till deras mamma. Det var trevligt att få träffa dem men jag var ganska tyst av mig. Snacka om att jag var nervös innan!

Men under firandet fanns det ett problem som kom i vägen och det var maten. Helst hade jag stått över men om jag skulle göra det nu skulle det vara oartigt av mig. Jag kunde inte gå och göra mig av med maten eftersom dem skulle märka det. Så jag tog så lite som möjligt. Men jag åt mer sallad vilket inte är så farligt.

Vi ska faktiskt träffas nu på fredag igen och vara tsm till söndagen då jag ska till HVU. Men den här gången kommer vi också har längre tid på oss att träffas.

Det som händer på Bup är detsamma som vanligt. Jag har börjat äta lite frukost men har nu fått jätte stor ångest över det och ska träna hårdare den här veckan för att göra mig av med den extra vikten. Så jag har inte gjort några större framsteg än. Sköterskan på Bup har tänkt att kolla om dem kan ta emot mig på anorexi avdelningen när jag har fyllt 18. När jag blir 18 kommer dem inte längre ta hand om mig på Bup.

Jag känner så stor ångest över att jag fortfarande lever. Egentligen förtjanar jag nog inte att leva. Det kanske är meningen att jag ska drivas in så djupt i detta mörker så att det tillsut inte finns någon utväg än att få somna in i en underbar sömn fär jag kommer slippa känna denna smärta som sitter i mitt hjärta. Utan killen vid min sida känns det så fruktansvärt tung. Som om jag skulle sjunka till botten i havets djup och inte kunna ta mig upp på grund av denna tyngd. När jag hade honom vid min sida hjälpte han alltid mig upp till ytan så att jag kunde andas. Utan honom, får jag ingen luft.

Det finns bara ett sätt att bli av med all min ångest. Jag måste bestraffa mig själv för att jag fortfarande är vid liv. Hur kommer mitt liv egentligen att sluta?

Jag känner allt mer att alla i min omgivning skulle had et så mycket bättre utan mig så det bästa vore egenltigen att jag bara försvann. Mina föräldrar har sagt att de knappt kan sova längre pga av de är så oroliga för mig.

Jag är så fruktansvärt rädd för att de till slut kommer att lägga in mig.

Här om kvällen försökte jag ta livet av mig. Innan jag tänkte göra det skickade jag ett sms till alla mina vänner där jag sa farväl. Alla ringde mig hela tiden, skickade medelanden tills jag svarade att jag fortfarande var kvar.

En av mina vänner sa att jag hade lovat att jag alltid skulle finnas kvar för henne. Vilket får mig att känna mig mer utnyttjad än en vän som hon verkligen bryr sig om.

Efter dne kvällen har jag nu ett märke på min hals som jag är rädd för att de andra ska förstå vad det är jag har försökt att göra.

Jag änner mig som en fånge i min egen kropp och allt jag vill är att få känna mig fri.

Som svar på frågan är jag en tjej som bloggar om mitt liv som har gått snett. Jag berättar om min vardag eftersom det påverkar mig om hur mitt liv kommer blir senare. Det gäller alla människor. Men om ni känner någon som har problem eller om ni aksnke själva har det så är det bäst att söka hjälp så fort som möjligt innan det går helt åt fel väg.

På grund av allt som har hänt den senaste tiden liggar jag jätte långt efter i skolan. Jag är helt slut och orkar egentligen inte plugga men jag måste forstätta kämpa för att försäkra mig om att få en bra utbildning.

För två veckor sedan på Bup sa sköterskan att om jag går ner mer i vikt så kommer dem att lägga in mig.

Är det verkligen där jag vill hamna? Ligga inne på ett rum och bli tvångs matad?

Nej det vill jag VERKLIGEN INTE!

Det svåra är inte att äta maten. Det svåra är att behålla den. Det finns inte så många i min omgivning som förstår det. Eller det är ju inte så många som vet vad jag gör efter middagen heller. Om jag inte blir av med maten känner jag en så stor ångest och kan bara ligga på sängen i flera timmar utan att tänka på något annat än min vikt. Jag känner också samtidigt att jag egentligen bör behålla maten för att jag sviker annars killen.

Allr blir så svårt och nu har jag ändå gått till Bup i ca fem veckor och det ända framsteget jag har gjort är att dricka ett glas juice på morgonen någon gång då och då.

Jag är otroligt rädd för att dem tillslut kommer att lägga i mig. Men jag vet inte var jag ska hitta min styrka.

Jag känner mig så otroligt svag.